Länge hade jag sökt efter kärleken, väntat och längtat, undrat varför jag fått vänta så länge. Känt mig fasthållen av livet, av att inte kunnat förverkliga min dröm om hus, familj och den bild av lycka som jag blivit matad med utifrån sen barnsben.

Min föreställning var färgad av att saker skulle komma i en viss ordning, först partner, sen huset, barnet, hunden… Om sanningen av att när jag är där framme i bilden av ”den rosaskimrande normen”, kommer smärtan försvinna, problemen lösas, glädjen och kärleken finnas.

Jag jagade och kämpade länge. Tills den dagen när allt rasade och min dröm skakades om. Det kändes som jag hade snubblat på mållinjen till ett maratonlopp. Hur kunde det vara möjligt? Jag som hade ansträngt mig, gjort så mycket rätt för att nå fram till målet.

Men det här blev också vändpunkten, tiden då resan mot kärleken fick en ny vändning, från att jag så länge jagat utanför mig själv, till att livet nu visade mig en annan väg. Fick mig att vända inåt, till mitt eget hjärta. Till att få känna att kärleken jag sökt hela tiden funnits där, inom mig, väntat på att jag ska hitta hem.

Idag är känslan av att ha snubblat på mållinjen borta, i stället känns det som jag har sprungit hela vägen in i mål, vunnit loppet, trots att jag inte har mannen eller barnet, familjen som jag drömt om. Men varje dag känner jag det jag så länge sökt, bubblet, värmen och glädjen i mitt hjärta. Kärleken till mig själv och livet.

Längtan och drömmen finns fortfarande kvar, men jag håller inte så hårt i den längre, jag har släppt den fri, till att få hitta sin väg, till att få ta sin tid.

Med kärlek,
Hanna