*“Ibland är vägen lång för att kärleken ska kunna bli på högsta bästa sätt. Synkroniserade händelser som behöver falla ut, en efter en… för att ett ödesbestämt möte ska kunna ske “*

Jag tror att vi alla har en längtan efter kärlek, och för vissa är längtan mer påtaglig, önskan att dela det där djupa själsliga bandet med en annan människa. Då kan vägen vara lång och snårig och väntan kan kännas evig...

Jag tror att meningen med att vi bär den där stora längtan är att vi är menade att få uppleva djup och sann kärlek. Men ibland är det lätt att tappa hoppet, låta intellektet styra, intala oss om att kärleken vi drömmer om bara är en illusion. Speciellt när vår längtan är långt ifrån det som vi upplevt i tidigare relationer. Men dom relationer är ofta menade att utveckla oss. För när vi får möta det som vi inte vill ha så får vi också lära oss vad vi faktiskt vill ha. De relationer som prövar oss mest är de som också förbereder vägen inför den kärlek som vi söker.

Jag tror det är viktigt att hålla fast vid tron på den kärlek som man längtar efter, ha tillit till att den kommer att dyka upp när tiden är mogen. Men jag tror också det viktigt att inte hamna i ett väntläge, utan att leva livet här och nu och fokusera på sig själv och andra drömmar under tiden.

Men ibland kan det kännas som att det finns inget annat vi kan göra än att vänta, vara tålmodiga, nöjda och redo. Precis som timmarna innan gryningen. Kanske är det vår största tillgång som människor, förmågan att kunna vänta på rätt ögonblick. Ibland är vägen lång för att kärleken ska kunna bli på högsta bästa sätt, synkroniserade händelser som behöver falla ut för att ett ödesbestämt möte ska kunna ske.

Att tvivla är en del av att vara människa, men om vi fastnar för mycket i tvivlet blir det en blockering för det som är menat att komma. Att tro är en kraft som kan skapa mirakel, den sänder ut en energi av att vi är värdiga att få uppleva det vi längtar efter. När vi tvivlar, tänker att det inte är möjligt sänder vi ut dubbla signaler, att å ena sidan önska och längta och å andra sidan inte tro på det. Vilket gör att vi inte heller blir mottagliga. Det är när vi kan följa flödet och släppa taget som livet också kan leda oss rätt.

Jag tror att sårbarheten är vägen till kärlek, för det är genom den vårt hjärta kan vara helt öppet och vi vågar uttrycka vårt innersta. Även om det innebär risken att bli sårad eller besviken, så är vi villiga att ta den för att kärleken är större än så. Kärleken kan vara blind och få oss på villovägar, men jag tror den också kan läka och hela, bli en plattform för drömmar och visioner, hjälpa oss att nå både djupare och högre, tillsammans. För vi är här för gemenskapen, för att dela våra liv med andra. För att vara tillsammans men ändå besitta kraften i att stå själva.

Med kärlek,
Hanna